handen på hjärtat

Vi har fått den ljuvaste lilla pärla som man kan tänka sig. Hon hänger med med blicken, mer och mer, växer så det knakar och bajsar som en hel karl. Hon är underbar och jag får absolut inget gjort på dagarna längre.

Men detta fantastiska till trots, här kommer mina sura fakta:

Jag avskyr verkligen att vara gravid. Välsignat tillstånd, my ass. Jag tycker att det är en plåga från början till slut. Det allra minsta problemet är att jag inte får njuta av ett glas rött eller ett bubbligt glas Bollinger. Jag lider inte heller av foglossning, kräkningar eller annat elände. Jag bara tycker att känslan av att förlora min egen kropp är avskyvärd. Varje extra kilo är en plåga, halsbrännan var ihållande och vidrig och kondisen en katastrof. Jag gick upp från 63 kg till 81. Visserligen toppnoterade jag i april 2000 på stadiga 93 kg, men inte ens den jämförelsen gjorde mig gladare. Plus 18 kg. Allvarligt. Det är ju inte kul nånstans.

Sen kommer förlossningen. Pest eller kolera. Efter en mardrömsförlossning med sonen som slutade i akut snitt så bestämde jag mig tidigt för ett planerat snitt denna gång. De som tycker att kejsarsnitt är en genväg och en walk in the park - tänk om. Det är en omfattande bukoperation och det tar lång tid med diklofenak och annan skit innan man är back in business. Dessutom tar amningen längre tid på sig att kicka igång.

Jaha, men sen då? Då tycker man ju att det borde vara klart? Nä, då sitter man kvar med sina förbålda överviktskilon och en kropp som man inte ens önskar sin värsta fiende. GRRRR.

I dag är lillpyret fyra veckor gammal. Söt som socker. Själv har jag 9,7 kg kvar. Andelen kläder i min garderob som jag kommer i är kanske 2%. Här om dagen försökte jag klämma mig i ett par brallor på MQ-rean i storlek 40 - då gick byxknappen sönder...

Jag har dessutom fortfarande två veckor kvar som jag enligt läkares föreskrifter "bara ska vila och ta det lugnt och inte får lyfta något tyngre än bäbisen" (haha, här måste jag skratta ihjäl mig en smula) så att knyta på sig dojjorna och ta en joggingtur är ju bara att glömma än så länge.

Mannen i mitt liv, fadern till min dotter, gav mig en present efter förlossningen. Ett oerhört vackert halssmycke i vitguld med diamanter på en kedja som jag inte tagit av mig sedan dess. Jag blev så glad att jag nästan lipade. Men allvarligt, det är så jag själv tycker att jag är värd det... :)

Saker som förväntas av en amningshjärna med orutin

Man ska komma i håg att ge ungen de dära D-vitaminerna. Varje dag. Fem droppar. Inte glömma alltså...

D-vitaminer, förresten. Förr i tiden, typ elva år bakåt i tiden, sist jag hade en bäbis, då hette de AD-vitaminer.

Produktutveckling i bäbisland?

Ett välplanerat kejsarsnitt och drygt tre veckor senare...

Nu var det så länge sen jag var här så det tog mig fyra försök att logga in med rätt lösenord...

Men visst är hon här nu, vår söta pärla, älskade dotter och bedårande lillasyster! Hon var ett litet pyre när hon kom, ynka 48 cm lång och vägde pluttiga 3240 gram. Men på tre veckor har hon vuxit till sig, och är idag stora damen som väger hela 3620!

Dagarna går vansinnigt snabbt, allt jag hade tänkt att hinna med (måla element, måla köksväggarna, storstäda tvättstugan - you name it) har liksom blivit lite eftersatt eftersom det uppenbarligen inte längre är jag som sätter agendan. Innan man vet ordet av så står man väl där på studenten, 58 år gammal (gulp!!!) med skylt i näven och tårar i ögonen.

Tills dess tänker jag försöka njuta järnet.

Mammas finaste pärla, ett dygn gammal.