Vi fick ett plötsligt infall igår, att vi skulle avsluta våra gamla förehavanden med den gamla banken. Den värdelösa, oproffessionella, kund-o-orienterade, dryga banken. Vi kan kalla den Länsförsäkringar Bank. De har bara fått ligga där och skvalpa, våra gamla konton med nollsaldon. Nu kände jag mig bara så sjukt trött på att överhuvudtaget få hem kuvert med deras fula logga på (ja ni hör ju, jag blir fortfarande jätteprovocerad bara av att de existerar som näringsverksamhet).
Banken här ute i förorten har söndagsöppet. Okej tänkte vi, vi åker och avslutar skiten. Så vi stoppade alla bankdosor och gamla kort i en påse, hoppade in i bilen och susade.
I bilen dit satt vi och fnissade fram olika scenarier som innefattade allt ifrån vidimerade intyg i tre kopior från grannar med id-handlingar i original till underskrifter från barnens lärare för att avslut av våra konton skulle över huvud taget vara möjligt. Samt en handläggningstid på två till fyra månader.
"Alltså, det är ju inte SÅ ENKELT att avsluta konton" sa banktjänstemannen (en kvinna förövrigt) och snörpte på munnen. Jag fick en fnissattack "vad var det jag saaaa" väste jag till maken. Eller väste och väste, jag tror jag sa det i vanlig samtalston förresten. "Nä, för först måste KORTEN avslutas, och det har en handläggningstid på några dagar, körningarna görs BARA PÅ NATTEN." Ehh? Köriningar? Vaddå för körningar? Kortavslutningskörningnar?? Kort som inte använts på över ett år? Vad är problemet?
"Jag saaaa ju det" sa jag till maken. Han nickade.
"Vilket konto ska pengarna in på?" undrade snörpkvinnan uppfordrande. "Nu är det väl några ören vi pratar om eftersom kontona är tömda, så de kan vi ta kontant" sa jag, vänligt leende. "NEJ DET GÅR INTE FÖR VI HANTERAR INTE KONTANTER!" Att sätta in dem på svärfars konto i samma bank (det enda kontonummer vi där och då hade tillgängligt), det var tydligen JÄTTEJÄTTEKRÅNGLIGT.
Ja. Om vi summerar det hela så är vi fortfarade kunder på hatbanken. Numera dock utan varken kort eller dosor. The end.
Men vad är det med dem. De där snörpkvinnorna på banken, alltså. Jag får lite sura uppstötningar bara jag tänker på det. Grrr.
SvaraRaderaVerkligen! Olyckliga bittra människor. Det är vad de är!
SvaraRadera