Nej, nu har vi inget kök längre. "Det känns som om vi är fattiga" konstaterade elvaåringen när vi satt i röran, kökslösa, och drack saft ur udda muggar.
Helt kort kan jag således konstatera att helgen har bestått i att riva ut samtidigt som jag har försökt att hålla nerevåningen i normalskick, eftersom det står prylar överallt där nere nu. (Haha, mission impossible, men jag borde få en eloge för försöket.)
I detta nu står sambon på en stege och rycker märlor ur kökstaket, jag hör honom grymta, bäst jag går och håller honom sällskap.
Förresten, jag har bilddokumenterat en del, jag lär nog återkomma med en härlig bildkavalkad vad det lider.
Skriv inte för målande bara. Vi går och har beslutsvånda om att riva ut vårt kök. Inser förvisso att med ett kök från 78, så finns det knappt någon återvändo,
SvaraRaderaDet är så skönt att vi gjorde det där för ett år sedan. Och att det är över och klart för länge sedan. Jag älskar mitt nya kök. Varje dag är jag tacksam för att jag slipper det gamla köket :)
SvaraRaderaNästa år sitter du som jag och är tacksam!
Snart vill jag komma och kolla kök. Och sedan kolla bebbe men det är väl lättast om du föder innan jag kollar.
SvaraRaderaKöksrenoveringar är vidrigt. Det borde man ge i present till massmördare och skattesmitare så skulle det nog bli fason på dem.
SvaraRaderaMarie: Vårt var från 1981... Jag ska bespara dig eländet! ;D
SvaraRaderaLena: Nästa ÅR?? Nästa månad, hoppas jag...
MissUD: Det ligger något i det du säger. Vi kan väl säga så att jag föder först, det låter som ett bra processflöde.
Solstrålen: Yep. Kan inte göra annat än att hålla med!