Fräs min näs

Jag ska sluta tjata, det här blir sista gången. Men jag bara känner så starkt att jag måste missionera ett varv till om förträffligheten med nässköljning. Typ sen befruktningen har jag varit ohyggligt täppt i näsan, sådär så att jag har irrat som en pundare med glasartad blick och hyperventilerat (genom munnen såklart eftersom jag inte kunnat andas med näsan) i jakten på försvunna otriviner hemma.
Jag fick en nässköljare av min sambo (som inte bara är doktor utan även lite perverst intresserad av öronnäsahals-området) i present (I PRESENT??) och la den direkt i badrumskåpet med följande tydliga upplysning ”ska du ge mig presenter vill jag ha nåt kul, den här kommer jag aldrig någonsin att använda, gud så äckligt”.

Så hände följande. En lördag kom, och med den andra chansen i melodifestivalen. Det var så ohyggligt tråkigt att jag tillslut tyckte att den där nässköljningen kunde vara riktigt uppfriskande i jämförelse.

En sköljning gjord. Sen var jag fast!

Nu sköljer jag morgon och kväll. Sambon också. Vi delar kärleksfullt i rosafärgat skimmer på en halvliter saltvatten över handfatet i badrummet, och sen detta första tillfälle har jag varit helt utan behov av otrivin. Tadam på den! Istället tycker jag att alla andra, ICKE sköljare, är ena äckliga typer. Vem vet vad de går och bär på, i sina hålrum? Urk liksom.

Det som ska bli lite extra intressant i sammanhanget är att se hur jag kommer att må när björkarna kläcks, jag som är så himla mycket björkpollenallergiker. (Dessutom bor vi typ i en björkdunge, haha.) Men mot byggdamm och nästäppa, hello nässköljaren säger jag bara.