Spanar i backspegeln

För ett år sen var vi på husvisning. Den första visningen, det första huset. Då föll vi som furor för vårt åttiotalsruckel i precis rätt område och trots att vi försökte spjärna emot med hull och hår och allt förstånd vi kunde uppbringa så tog magkänslorna totalt överhanden och vips hade vi köpt hus. Typ spontanshoppat.

Sen dess har vi gått igenom skärselden i form av att sälja två lägenheter med blandad framgång, flyttat in i drömhuset som visade sig vara helt ostädat och så äckligt att jag nästan grät, rivit ut hela nerevåningen och nästan hela övervåningen, dränerat, valt kakel, golv och kök och byggt friggebod och bott i detta bygge i åtta månader nu. Under tiden, mitt i byggdammet, har vi hunnit göra en bäbis och slå ihop våra småfamiljer till en stor och haft vardagsliv med läxläsning med barnen. Vi har varit tusen gånger till Bauhaus, lika många gånger till Ikea och dubbelt så många gånger till soptippen. Vi har levt med en kallvattendusch med jordens klenaste stråle i ett par månader och utan kök i en och en halv månad. Vinterskorna letade jag efter i flera månader, och hittade dem först i söndags. Javisst ja, vi tog en bonnpermis från byggdammet i oktober och åkte ett dygn till Yasuragi Hasseludden där vi kopplade av i varma källor och passade på att förlova oss.

Nu börjar vi se ljuset i tunneln. Vi har nerevåningen typ klar. Övervåningen tar form, och i den bästa av världar så är vi helt klara och har till och med en trappa på plats innan lillfia anländer till Förortsfamiljen. Och har vi riktigt tur har vi hunnit köpa vagn också.

Mitt i allt så har jag haft mitt allra bästa år hittills, och om det har börjat så här bra så ser jag liksom ingen ände på hur bra det kommer att bli.
Mot oändligheten. Och vidare!