Kaffe?

Det här med kaffe. Jag dricker ju faktiskt en hel del kaffe. Inte riktigt lika mycket nu i detta välsignade tillstånd som i vanligt ovälsignat dito, men ändå. Kaffe är ju lite livlinan i tillvaron på nåt sätt.
Förut så hade jag och vi en vanlig bonnkaffebryggare. Nåt vanligt ofänsy märke. En fulbryggare, helt enkelt. Men den bryggde på i godan ro, och jag tyckte nog att om man bara doserade rätt så blev det gott. Sen fick vi för oss att vi behövde vara lite mer fänsy, nu med huset och nya köket och allt sånt där. Jag är ju dessutom en sån som lyssnar på vad andra tycker och tar intryck. Det gjorde jag även i det här fallet, vilket resulterade i att vi plötsligt blev varse om att det inte går att leva utan en moccamaster. Så det har vi nu. Kaffebryggarnas rolls royce, typ.

Men, allvarligt och handen på hjärtat. Innan vi fick doseringen rimligt rätt så smakade kaffet råttgift. Nu med lagoma mängder pulver och vatten så, tja, inte vet jag. Men det är väl okej. Nästan som i gamla bryggaren. (Gamla bryggaren gjorde faktiskt väldigt gott kaffe.)

Det skulle ju kunna vara så att mina gravvohormoner spelar mig ett spratt och får mig att tycka att kaffe har lite grann tappat mark, men tänk oh förfärliga tanke, om kaffet på riktigt smakar likadant som i fulbryggaren? Att det som gör skillnad är vilka bönor och vilken rostning det är? Att det faktiskt inte är någon skillnad på själva bryggaren?!

Ett blindtest för alla moccamasterfrälsta vore intressant.

Moccamaster in da house.