tisdag 21 juni 2011

handen på hjärtat

Vi har fått den ljuvaste lilla pärla som man kan tänka sig. Hon hänger med med blicken, mer och mer, växer så det knakar och bajsar som en hel karl. Hon är underbar och jag får absolut inget gjort på dagarna längre.

Men detta fantastiska till trots, här kommer mina sura fakta:

Jag avskyr verkligen att vara gravid. Välsignat tillstånd, my ass. Jag tycker att det är en plåga från början till slut. Det allra minsta problemet är att jag inte får njuta av ett glas rött eller ett bubbligt glas Bollinger. Jag lider inte heller av foglossning, kräkningar eller annat elände. Jag bara tycker att känslan av att förlora min egen kropp är avskyvärd. Varje extra kilo är en plåga, halsbrännan var ihållande och vidrig och kondisen en katastrof. Jag gick upp från 63 kg till 81. Visserligen toppnoterade jag i april 2000 på stadiga 93 kg, men inte ens den jämförelsen gjorde mig gladare. Plus 18 kg. Allvarligt. Det är ju inte kul nånstans.

Sen kommer förlossningen. Pest eller kolera. Efter en mardrömsförlossning med sonen som slutade i akut snitt så bestämde jag mig tidigt för ett planerat snitt denna gång. De som tycker att kejsarsnitt är en genväg och en walk in the park - tänk om. Det är en omfattande bukoperation och det tar lång tid med diklofenak och annan skit innan man är back in business. Dessutom tar amningen längre tid på sig att kicka igång.

Jaha, men sen då? Då tycker man ju att det borde vara klart? Nä, då sitter man kvar med sina förbålda överviktskilon och en kropp som man inte ens önskar sin värsta fiende. GRRRR.

I dag är lillpyret fyra veckor gammal. Söt som socker. Själv har jag 9,7 kg kvar. Andelen kläder i min garderob som jag kommer i är kanske 2%. Här om dagen försökte jag klämma mig i ett par brallor på MQ-rean i storlek 40 - då gick byxknappen sönder...

Jag har dessutom fortfarande två veckor kvar som jag enligt läkares föreskrifter "bara ska vila och ta det lugnt och inte får lyfta något tyngre än bäbisen" (haha, här måste jag skratta ihjäl mig en smula) så att knyta på sig dojjorna och ta en joggingtur är ju bara att glömma än så länge.

Mannen i mitt liv, fadern till min dotter, gav mig en present efter förlossningen. Ett oerhört vackert halssmycke i vitguld med diamanter på en kedja som jag inte tagit av mig sedan dess. Jag blev så glad att jag nästan lipade. Men allvarligt, det är så jag själv tycker att jag är värd det... :)

7 kommentarer:

  1. såklart du är värd det!

    SvaraRadera
  2. Jag ler stort för jag känner igen mig massor! Men jag tycker nog ändå bebistiden är värst :P Även om de är ursöta och man tokälskar dem så gör bebisar mig helt tokig :) Och klart du är värd ditt halsband! Tycker gott jag kunde få ett bara... Kan man kräva det efter sådär ett år? ;)

    SvaraRadera
  3. klart du är värd!
    /Fröken Finemang

    SvaraRadera
  4. Vilken fantastisk liten flicka ni fått! Grattis!


    / Jennie (som hittat hit via Kristina/30...5

    SvaraRadera
  5. Klart värd diamanter!!
    Saknat dej har vi allt gjort lite!!
    :)

    SvaraRadera
  6. Klart du var värd och jag tror att fler känner som du även om det kanske fortfarande är lite tabu att säga/skriva det?

    Miss Upsey Daisy

    SvaraRadera
  7. men hellööööööööööööö blogga!

    SvaraRadera