Nu, ett år senare, är kaninen om möjligt än mer älskad. Han släpas runt i örat, runt överallt där den lilla damen förflyttar sig. Är hon trött är han lika självklar som nappen. Men han är inte längre lika vit. Eller fräsch. Så nu har han slutligen fått sig ett namn. I ett års tid har han helt sonika refererats till som "kanin". Nu heter han Stinky. Go figure.
Vi var på ett HM i hooden häromveckan. Stinky fick följa med, och jag visste ju att han inte på något sätt var förankrad i vagnen. Men jag är ju en mamma, en vuxen superwoman som har uppmärksamheten åt alla håll samtidigt, så jag såg det inte som ett problem. Det borde jag ha gjort. Den kvarten som jag med klump i halsen irrade runt och frågade varenda expedit om de fått in en föredetta vit men dock lika älskad kanin, gav onda ögat åt alla i mina ögon "tjuvaktiga mammor med undermålig moral" som stulit den tappade ovärderlige och gett "sin fula unge", stressande försökte komma ihåg precis var jag gått, den kvarten vill jag helst glömma.
Nu gäller följande: Stinky lämnar inte huset. Annat än i absolut nödfall. I absolut nödfall skall Stinky omedelbart förankras i barnvagnen. Jag ska även med alla medel försöka jaga rätt på fler Stinkysar, så vi kan bygga upp en armé med Stinkys så att om det skrämmande otänkbara trots allt skulle hända så ska det finnas inarbetade kollegor.
"Inte utan min Stinky Kanin"
Fotnot. Stinky återfanns på golvet på damavdelningen. Bland träningskläderna! Hur jag hamnat där känns ytterst oklart, men vad gör väl det? Stinky är home safe.
