Visar inlägg med etikett vardagsdramatik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vardagsdramatik. Visa alla inlägg

tisdag 19 juni 2012

Familjemedlem nummer sju

Nu pratar jag inte om vår novemberbebis. Vi har i familjen, ungefär lika länge som vår dotter är gammal, en kanin. Från början alldeles kritvit, sagolikt mjuk och med långa gosiga öron. Blev genast dotterns favorit.

Nu, ett år senare, är kaninen om möjligt än mer älskad. Han släpas runt i örat, runt överallt där den lilla damen förflyttar sig. Är hon trött är han lika självklar som nappen. Men han är inte längre lika vit. Eller fräsch. Så nu har han slutligen fått sig ett namn. I ett års tid har han helt sonika refererats till som "kanin". Nu heter han Stinky. Go figure.

Vi var på ett HM i hooden häromveckan. Stinky fick följa med, och jag visste ju att han inte på något sätt var förankrad i vagnen. Men jag är ju en mamma, en vuxen superwoman som har uppmärksamheten åt alla håll samtidigt, så jag såg det inte som ett problem. Det borde jag ha gjort. Den kvarten som jag med klump i halsen irrade runt och frågade varenda expedit om de fått in en föredetta vit men dock lika älskad kanin, gav onda ögat åt alla i mina ögon "tjuvaktiga mammor med undermålig moral" som stulit den tappade ovärderlige och gett "sin fula unge", stressande försökte komma ihåg precis var jag gått, den kvarten vill jag helst glömma.

Nu gäller följande: Stinky lämnar inte huset. Annat än i absolut nödfall. I absolut nödfall skall Stinky omedelbart förankras i barnvagnen. Jag ska även med alla medel försöka jaga rätt på fler Stinkysar, så vi kan bygga upp en armé med Stinkys så att om det skrämmande otänkbara trots allt skulle hända så ska det finnas inarbetade kollegor.


"Inte utan min Stinky Kanin"


Fotnot. Stinky återfanns på golvet på damavdelningen. Bland träningskläderna! Hur jag hamnat där känns ytterst oklart, men vad gör väl det? Stinky är home safe.

torsdag 31 maj 2012

I en radio nära mig

Har nån lyssnat på radiopsykologen? Det hade inte jag, förrän precis just nu. Inte avsiktligt, jag lovar, men P1 står på i köket och vips så kändes det som om jag tjyvlyssnade på ett samtal. Mellan en kvinna med relationsproblem och en radiopsykolog som lät som en ful gubbe! Läskigt. Han hade sån där djup basröst och pratade långsamt och med långa pauser att jag nästan blev nervös.

Det är på P1 det händer!