Roa mig.

Jag har varit hemma i drygt tre månader. Tre och en halv, kanske. Jag konstaterar:

1. Det har gått jättesnabbt. Jag var och fikade på jobbet häromdagen och det kändes som om jag bara haft semester ett par veckor.
2. Jag älskar att vara ledig och gå och snusa på min bäbis på dagarna.
3. Jag har ingen aning om varken hur länge jag ska vara ledig, när Pappan ska vara ledig och när och om vi får dagisplats till lillfisan, vardagsedge på den (eller kanske mer dålig planering).
4. Trots mina ljuva lata dagar blir jag lite rastlös och känner mig onyttig så fort jag inte gör nåt nyttigt (tex plockar upp ruttna äpplen som ligger och geggar in sig i gräsmattan, eller rensar bland foton på hårddisken och skickar de bästa på framkallning, där suger jag fett och får isningar längs ryggen för att jag är så värdelös på det, burr)
5. Jag gör to do-listor på löpande band. Vi har tusen oavslutade och ännu ej påbörjade projekt här i förortshuset. Och det kliar i mina fingrar!
6. Är du stockholmsbaserad mammaledig så hojta till så tar vi en fika.

Godmorgon!

En hälsning från en morgonpigg tremånaders bäbis. Vi har det bara fint, tackar så mycket. Hon sover som en klubbad oxe på nätterna, kräks nån gång ibland till sin känsliga moders förfäran, har vänt sig från mage till rygg (i helgen, note to self) och har börjat att aktivt greppa saker och stoppa i munnen (senaste veckan, note to self). Hon börjar även att prata lite (typ sista dagarna, note to self) och trivs i sitt babygym från ikea i korta stunder och i babysittern likaså (note to self).

Utveckling i rasande tempo, som ni märker! Men min egen utveckling, eller tillbakaveckling eller vad vi ska kalla det, är tempot mer modest. Jag ligger fortfarande på 70+, helt sinnessjukt att det ska vara så svårt att gå ner i vikt trots att jag knappt äter kolhydrater alls. Sextiotre ska jag ner till, och om jag sniglar mig neråt i samma takt som nu, så bör jag ha nått mitt mål i mitten av december. Mitten av december!! Suck.

handen på hjärtat

Vi har fått den ljuvaste lilla pärla som man kan tänka sig. Hon hänger med med blicken, mer och mer, växer så det knakar och bajsar som en hel karl. Hon är underbar och jag får absolut inget gjort på dagarna längre.

Men detta fantastiska till trots, här kommer mina sura fakta:

Jag avskyr verkligen att vara gravid. Välsignat tillstånd, my ass. Jag tycker att det är en plåga från början till slut. Det allra minsta problemet är att jag inte får njuta av ett glas rött eller ett bubbligt glas Bollinger. Jag lider inte heller av foglossning, kräkningar eller annat elände. Jag bara tycker att känslan av att förlora min egen kropp är avskyvärd. Varje extra kilo är en plåga, halsbrännan var ihållande och vidrig och kondisen en katastrof. Jag gick upp från 63 kg till 81. Visserligen toppnoterade jag i april 2000 på stadiga 93 kg, men inte ens den jämförelsen gjorde mig gladare. Plus 18 kg. Allvarligt. Det är ju inte kul nånstans.

Sen kommer förlossningen. Pest eller kolera. Efter en mardrömsförlossning med sonen som slutade i akut snitt så bestämde jag mig tidigt för ett planerat snitt denna gång. De som tycker att kejsarsnitt är en genväg och en walk in the park - tänk om. Det är en omfattande bukoperation och det tar lång tid med diklofenak och annan skit innan man är back in business. Dessutom tar amningen längre tid på sig att kicka igång.

Jaha, men sen då? Då tycker man ju att det borde vara klart? Nä, då sitter man kvar med sina förbålda överviktskilon och en kropp som man inte ens önskar sin värsta fiende. GRRRR.

I dag är lillpyret fyra veckor gammal. Söt som socker. Själv har jag 9,7 kg kvar. Andelen kläder i min garderob som jag kommer i är kanske 2%. Här om dagen försökte jag klämma mig i ett par brallor på MQ-rean i storlek 40 - då gick byxknappen sönder...

Jag har dessutom fortfarande två veckor kvar som jag enligt läkares föreskrifter "bara ska vila och ta det lugnt och inte får lyfta något tyngre än bäbisen" (haha, här måste jag skratta ihjäl mig en smula) så att knyta på sig dojjorna och ta en joggingtur är ju bara att glömma än så länge.

Mannen i mitt liv, fadern till min dotter, gav mig en present efter förlossningen. Ett oerhört vackert halssmycke i vitguld med diamanter på en kedja som jag inte tagit av mig sedan dess. Jag blev så glad att jag nästan lipade. Men allvarligt, det är så jag själv tycker att jag är värd det... :)

Saker som förväntas av en amningshjärna med orutin

Man ska komma i håg att ge ungen de dära D-vitaminerna. Varje dag. Fem droppar. Inte glömma alltså...

D-vitaminer, förresten. Förr i tiden, typ elva år bakåt i tiden, sist jag hade en bäbis, då hette de AD-vitaminer.

Produktutveckling i bäbisland?

Ett välplanerat kejsarsnitt och drygt tre veckor senare...

Nu var det så länge sen jag var här så det tog mig fyra försök att logga in med rätt lösenord...

Men visst är hon här nu, vår söta pärla, älskade dotter och bedårande lillasyster! Hon var ett litet pyre när hon kom, ynka 48 cm lång och vägde pluttiga 3240 gram. Men på tre veckor har hon vuxit till sig, och är idag stora damen som väger hela 3620!

Dagarna går vansinnigt snabbt, allt jag hade tänkt att hinna med (måla element, måla köksväggarna, storstäda tvättstugan - you name it) har liksom blivit lite eftersatt eftersom det uppenbarligen inte längre är jag som sätter agendan. Innan man vet ordet av så står man väl där på studenten, 58 år gammal (gulp!!!) med skylt i näven och tårar i ögonen.

Tills dess tänker jag försöka njuta järnet.

Mammas finaste pärla, ett dygn gammal.

Jodå. Jag är här.

Gud vad tiden rusar! Delvis åtminstone. För jag är fortfarande på smällen och enligt senaste vägningen som jag gjorde för nån vecka sen (innan jag började hetströstäta av pur uttåkning) vägde jag 80,3 kg, men det känns som minst tusen. Jag är i vecka 39, men det känns som om jag varit gravid i ett par år. :(

Jag jobbade min sista dag i fredags och fördriver tiden med att tvätta, stryka och städa. Och lite lite förbereda för födelsedagen. Jag har faktiskt både tvättat bäbis första små pyttiga POP-kläder (lite moment 22, man måste ju, men det känns lite läskigt ödesdigert, så jag tvättar i bäbisvänligt oparfymerat tvättmedel och ber en stilla bön om att allt kommer att gå bra) och lagt kameran på laddning. Det vi väntar med är att plocka upp spjälis, skötbord och vagnen som fortfarande står i sina emballage i hallen.

Glömde jag nåt?

Sju färdigmonterade garderober med dörrar och inredning, tre flyttkartonger med blandat bös och en TV lämpat på second hand, lördagens sedvanliga IKEA-besök (garderobsdörrarna bland annat), ett målat kökstak, några tömda flyttkartonger, födelsedagspresenterna till sonen fixade, ett oräkneligt antal körda tvättmaskiner, sista strykningen av väggarna i bebisens rum, dammsugning, dammtorkning och nu avrundar vi kvällen med sen middag på Mc Donalds.

Det var förortshelgen det.

32+1

I går gick vi in i v 33. Jag glömde väga mig då, men i dag vägde jag 77,6 kg. Upp 0,2 kg sen v 27 typ, och totalt ligger jag fortfarannde på en viktökning på knappa 15 kg.

Så man vet när det är dags att baka tårta

Jaha, och nu har bebis fått en födelsedag. Lite skumt att ha det spikat redan nu, men som den kontrollmänniska jag är så varför inte?

Men vad förvånad jag skulle bli

Nu hade ju den BM som gjorde vårt ultraljud inga som helst tveksamheter kring att det är en liten brutta som lever rövare där inne i bamsemagen. Men ändå. Tänk om det skulle komma ut en liten grabb iallafall! Gud så förvånad jag skulle bli. I ungefär tre sekunder. Sen skulle jag tänka "jaja, såklart, hur kunde vi tro nåt annat? med tre killar redan, visst, det är ju självklart, hej och välkommen lille vän" och så skulle jag tänka att "ja, killnamnet är ju redan klart, så smidigt" och så fort vi kommit hem från BB så skulle jag lägga ut de rosa små klänningarna på blocket. (Jo, för jag är ingen genusmamma. Jag tycker gott och väl att rosa klänningar är tjejattribut, om inte gossebarnet så insisterar på annat.)

Min sämsta gren

Jag gillar inte att vara gravid. So sue me. Jag trivs inte med att ha gått upp 15 kg, att vara ständigt anfådd och med en halsbränna som skulle göra Katla grön av avund. Jag blir tokig av den rörelsebegränsning som min basketbollmage ger mig, galen över att inte orka nåt, förbannad över att jag känner mig som hundra år när jag med lååångsamma steg forcerar trappor (där varje steg belastar mina knän på ett synnerligen otrevligt sätt) och så trött på att jag bara kan sova på rygg eller på höger sida. Att inte få dricka vin känns som en obetydlig eftergift i sammanhanget. Detta trots att jag nog har en ohyggligt smidig och enkel graviditet, i jämförelse med skräckhistorier om eviga kräksessioner, bäckenuppluckringar och allt vad det nu kan vara. Sen kan folk oooohhha och ååååhhhhaaa och på alla sätt tycka att jag har så "fin mage" och "ser så smal ut förövrigt" men det är faktiskt inte ens sant. Jag är skittrött på det här nu, och jag räknar ner, varje sekund tills den där efterlängtade minibruden behagar göra entré. På lördag går vi in i v 33.

Pax vobiscum

Vi saknar en garderob till lilla fröken fräkens rum och garderobsdörrar både till sovrummet och tvättstugan. Huruvida min utmattningskänsla vid blotta tanken av att släpa hem garderober från ikea och bygga ihop dem beror på det faktum att jag är ohyggligt gravid, tämligen orörlig och astrött eller det faktum att vi redan släpat hem 14 stycken hittills (och byggt upp elva) är oklart. Jag gissar dock att faktum nummer två kan vara en trolig vinnare.

Dagens beroendeerkännande

• Finncrisp med smör


• Smoothie på fetyoghurt

Åh, säger jag bara!

En övergående fas, får man hoppas...

Man lever i den verklighet man lever, med allt det innebär. Tidigare lade jag stora delar av min lön på kläder och skor (åh... skor...), finschampon och det där lilla extra. Vad det nu kunde vara. Just precis nu tömde jag kassen jag har alla kvitton i sen vi flyttade in i augusti, och där dominerar Bauhaus och Ikea, kompletterat av andra byggmaterialsföretag. Mitt i alltihop hittade jag ett kvitto på ett par jodphurskängor som jag köpte i höstas - för två tusen kronor! Två tusen! Kläder har jag köpt i absoluta nödfall, och bara på HM. Jag fick nästan en liten ågrenattack över att jag i detta byggliv tyckte att jag hade mage att lägga så mycket pengar på skor när vi fortfarande inte köpt garderobsdörrar till tvättstugan. Som sagt. Nytt liv, nya prioriteringsområden.

Typ en vecka senare

Hjälp vad tiden går fort! Jamen sen sist då:

• Jag hade på min lördagsvägning gått upp 0,4 kg. Känns trökigt, men jaja.


• Jag har ätit en sagolikt god moussetårta (i fredags, firade trettioåring) och en kladdkaka (ja men vem kan motstå?, firade fyrtioåring), men förövrigt är jag godisfri.


• Vårt sovrum är färdigt! Elementet ska strykas en gång till, men det är det enda. Nu bygger vi garderober (två gjorda, vi har tre kvar) och sen saknas bara garderobsdörrar, får se om vi hinner klämma in ett besök på Ikea i helgen.

The survival of the fittest

Sonen vill absolut ha en ”hemmagjord dajmtårta” när han fyller år. Nu har jag googlat på recept, men jag vet inte, jag tycker inte det låter så jättekul. Dessutom är alla fullproppade med mandel eller hasselnötter, och om jag inte vill behöva sticka en kniv och en kulspetspenna i halsen på sambon innan jag ringer 112 (”lätt att slå”) så ska vi nog undvika tårta med nötter i. (Vill gärna att den kommande dottern ska få träffa sin pappa, dessutom.)

Men jag funderar på ett alternativ, nämligen att delegera dajmtårta till barnets mormor, så kan jag själv bidra med en kladdkaka. Som en back up om dajmtårta inte faller alla i smaken och som en försäkran om att sambon överlever elvaårskalaset.

Kejsarinnan

Det här med kejsarsnitt verkar vi ha samma tanke kring men med olika tillvägagångssätt, lillbruden och jag. Jag tänker mig ordnade former, utifrån och in. Lillfia är helt klart på väg ut, hon sparkar och spjärnar och puttar och krånglar, så innan man vet ordet av så kanske man ser en arm som tittar ut genom ett hål på magen.

Lite läskig tanke. Men den känns just nu väldigt relevant på nåt sätt.

Spanar i backspegeln

För ett år sen var vi på husvisning. Den första visningen, det första huset. Då föll vi som furor för vårt åttiotalsruckel i precis rätt område och trots att vi försökte spjärna emot med hull och hår och allt förstånd vi kunde uppbringa så tog magkänslorna totalt överhanden och vips hade vi köpt hus. Typ spontanshoppat.

Sen dess har vi gått igenom skärselden i form av att sälja två lägenheter med blandad framgång, flyttat in i drömhuset som visade sig vara helt ostädat och så äckligt att jag nästan grät, rivit ut hela nerevåningen och nästan hela övervåningen, dränerat, valt kakel, golv och kök och byggt friggebod och bott i detta bygge i åtta månader nu. Under tiden, mitt i byggdammet, har vi hunnit göra en bäbis och slå ihop våra småfamiljer till en stor och haft vardagsliv med läxläsning med barnen. Vi har varit tusen gånger till Bauhaus, lika många gånger till Ikea och dubbelt så många gånger till soptippen. Vi har levt med en kallvattendusch med jordens klenaste stråle i ett par månader och utan kök i en och en halv månad. Vinterskorna letade jag efter i flera månader, och hittade dem först i söndags. Javisst ja, vi tog en bonnpermis från byggdammet i oktober och åkte ett dygn till Yasuragi Hasseludden där vi kopplade av i varma källor och passade på att förlova oss.

Nu börjar vi se ljuset i tunneln. Vi har nerevåningen typ klar. Övervåningen tar form, och i den bästa av världar så är vi helt klara och har till och med en trappa på plats innan lillfia anländer till Förortsfamiljen. Och har vi riktigt tur har vi hunnit köpa vagn också.

Mitt i allt så har jag haft mitt allra bästa år hittills, och om det har börjat så här bra så ser jag liksom ingen ände på hur bra det kommer att bli.
Mot oändligheten. Och vidare!

I graviditetsvecka 31, som sagt

Inom loppet av två dagar har två män, vitala gubbar i 40-45årsåldern, pinsamt nog prejat mig på tunnelbanan för att kunna sno den sittplats jag spanat in. Under samma två dagar har två kvinnor, i 25-35årsåldern, rest sig upp från överfulla pendeltåg och tunnelbanor och generöst och vänligt erbjudit mig en sittplats.

Själviska, egoistiska gubbar alltså. Man hatar dem lite, det går inte att komma ifrån.

Jag säger nej tack

I går kom kallelsen till förlossningen. Av pest eller kolera väljer jag planerat kejsarsnitt.
Innan jag får kommentarer kring allt jag missar och hur oerhört fantastiskt det är med det dära härliga spontana vaginala, så vill jag bara säga:

Igångsättning i v 42+5, ett värkarbete till 100% syntetiskt, epidural som bara tog på halva magen och som final ett akutsnitt efter två dygn, dvs i v 43+0.

Sådärja, nu går det bra att försöka få mig att se tjusningen i en spontan förlossning.